Resdygn och lite Boulder

I söndags var dagen! Resdagen! Eller snarare, resdygnet. Vi lämnade hemmet klockan sju och begav oss mot flygplatsen, flyget skulle gå 10.20 så vi hade gott om tid. Den extra rigorösa säkerhetsprocessen kring USA-resor ( som vi var ovetandes om ) gjorde dock att vi i princip var i någon form av kö ända fram till boarding.

Processen bestod av en liten utfrågning vid incheckningen, vilket resulterade i ett klistermärke på passet. Incheckade och klara gick vi igenom den vanliga säkerhetskontrollen. Efter den passade vi på att slänga i oss lite kaffe och en smörgås var.

Nästa steg var för att komma till gate, då var det en passkontroll.

För att komma in till gaten var vi tvungna att svara på ytterligare frågor om vad vi hade köpt på flygplatsen och om någon hade gett oss någonting sedan vi gick igenom säkerhetskontrollen. Väl inne vid gaten så stod det folk anställda av Delta i varje hörn och bara tittade på alla. Märkligt. En arg amerikansk kvinna protesterade passivt, men högljutt mot detta i ett telefonsamtal.

Själva flygningen gick jättebra, vi klämde filmer hela vägen och sov knappt något alls. Eventuellt bästa flygplansmaten vi någonsin ätit, samt groteskt stora vinglas (!).

Efter 8.5 timme flyg landade vi i USA, New York, JFK. Vi var lite stressade eftersom vi hört att allting kan ta väldigt lång tid och flyger till Denver gick 15.55, vi landade 12.30. Vi blev ju inte mindre stressade när vi fick sitta kvar en halvtimme på flyget och invänta tekniker eftersom dörren på planet inte fungerade… Till slut löstes det i alla fall.

Mitt mest nervösa moment med hela resan var ju att komma in i USA då jag hört att de kan fråga om lite allt möjlig, leta igenom telefoner, datorer och bete sig. Det ska även vara vida känt att de är rätt otrevliga.

Inget av det här hände som tur oss, de var dessutom riktigt trevliga.

Resans första bakslag kom när Lina var på toaletten efter att vi hittat våra väskor.

För att få hela perspektivet måste man här veta att Linas biljetter bokats hela vägen från Stockholm till Denver av Stockholm universitets resebyrå. Mina biljetter var manuellt bokade av oss för att vi skulle hamna på samma flyg. Så min resa var i två steg. Dessutom måste man vid byte ut från flygplatsen, checka in bagaget igen och gå igenom säkerhetskontrollen igen.

I en stressad stund så rev jag bort bagage-taggarna på våra väskor ( för vi skulle ju ändå ut och checka in igen! ) … Det var ju inte så smart då. För mig var det ju rätt gjort eftersom mitt andra flyg var helt separat och min väska bara var märkt till New York. Så jag printade en ny i en maskin och var klar. Med en timme kvar till avgång inser jag dock mitt misstag och flippar ur fullständigt. Stresspåslaget var ett faktum när vi stod i en seg kö för att fixa ny bagage-tagg. Efter en stunds skämskudde och att Lina fått en utskällning av personalen för skeendet så fick vi iallafall bagaget incheckat igen.

Resten av processen var smidig och vi hade en halvtimme till godo väl inne. Komiskt nog blev planet till slut en och en halv timme sent, delvis på grund av att en ballong flög förbi ena motorn precis när vi skulle åka, så mekaniker fick gå igenom och se så att inget hänt.

Till slut landade vi iallafall i Boulder, vi hade bokat transfer men fick vänta en stund. Efter 24 timmars resande sov vi gott i bilen på vägen till hotellet. Eftersom alla restauranget i närheten var stängda enligt Google så gick vi direkt och lade oss.

Vi vaknade tidigt, hungriga som djur. Vi gick ner till huvudgatan och letade upp ett ställe att äta på. Det blev Foolish Craig’s Cafe. Vi var på plats redan 7.30, så vi var nästan först och väldigt taggade på ett första möte med den Amerikanska frukosten. Lina tog en burrito och jag valde en eklektisk mix av pannkaka, ägg och bacon.

Vi bor på Hotel Boulderado. Det är en märklig plats! De är extremt stolta över en massa gamla grejer som de på måfå har ställt ut i korridorerna tillsammans med små plaketter där det står saker som ”Classic 1920s desk”. De har även en till synes helt vanlig hiss som de berättade för oss att den var väldigt gammal. Den får man inte åka själv, utan då får man hjälp!

Hotellet i sig är dock väldigt fint.

Taggade på en förmiddag i frihet innan Linas konferens började så tog vi en taxi till Chautauqua Park. En del av nationalparken som skulle lämpa sig för kortare turer. Vi fick tag på en karta i ett litet hus vid ingången.

Det är alltid svårt att veta hur seriöst man ska ta tidsangivelserna man får av folk när det gäller att vandra, men vi valde en rutt som skulle ta ungefär tre timmar. Dvs. hela den blå rundan, samt 1st/2nd Flatiron.

Redan initialt insåg vi att det var rätt rejäl lutning, så vi stånkade på uppför.

Det blev högre

Och högre.

Och efter lite regnskurar och klättring var vi uppe! Antiklimaktisk topp dock, då det visade sig att man stod under en klippa som var meningen att bestigas med klätterutrustning.

På vägen ner började det regna lite mer. Och hagla lite. Vi mötte ett par sällskap som undrade om vi hade blivit ”dumped on” av regnet. Jo, lite kanske. Klipp till fem minuter senare när vi vänder oss om.

Man kunde se regnet komma nerför berget och vi skyndade oss ner. Vi sprang rakt in i ett gäng med hjortar på vägen, de var lika chockade av att se oss, så de rörde sig knappt ( men Amerikanerna bakom sprang de från ).

Regnet kom ifatt oss och visade sig vara mer än regn. Regnblandat hagel! Vi sprang extra fort, tillbaka till den lilla stugan vid ingången och ställde oss under taket på verandan.

Haglet som flög var enligt våra mått stora, typ 1 centimeter i diameter. Vi beställde en taxi, till vilken vi sprang ut med väskorna över huvudet. Taxichauffören tyckte inte haglet var påfallande stort. Mycket kom det iallafall. På vägen hem forsade det regnblandat hagel längsmed gatorna och 19 grader och sol byttes mot ett vinterlandskap.

Efter vårt äventyr så hade Lina konferensrelaterade saker att ta i itu med, själv satte jag mig i lobbyn med hörlurar och jobbade lite.