I ett vindigt Virpazar

Igår ringde klockan 7.30 efter en god natts sömn, vi var så uppspelta efter allt äventyrande så vi missade helt öppettiderna på restaurangerna. Så vi gick och lade oss 22.30 med en chokladcroissant och en öl till middag.

Efter att ha försökt förpacka alla blöta kläder och skor så gott det gick så började vi fundera på frukost innan bussen till Podgorica. Dock så hann Miso ringa på dörren redan innan vi hann ge oss iväg. Han var uppsvidad för att åka till stan och sade att han egentligen tänkte åka till Nikšic, men eftersom vi skulle åka till Podgorica kunde han lika gärna köra oss dit istället. Vi hoppade på det erbjudandet, men utan att ha fått i oss frukost. 

På vägen konverserade vi lite kring gårdagen och Miso försäkrade oss om att han var en trygg förare eftersom han vart polis. Detta kanske förklara varför han glatt åkte förbi en polisbil, tutade och vinkade samtidigt som han körde 100km/h på en 50-väg. Vi kände oss ärligt talat rätt säkra på något vis.

Konsensus här är:

• linjer på gatan är inte en grej man bryr sig om.
• Alla hastigheter under 80 dubblas.
• Kör om gör man alltid, oavsett hastighet på vägen, i 120km/h.
• Varningsskylt för stenras, skarp kurva och omkörningsförbud = skyltarna tar ut varandra och man får köra om

Eftersom vi åkte en timme tidigare än vad vi tänkt och på grund av att resan nu tog 2.15 istället för 3.20 så hade vi nu vunnit en massa tid. Väl framme i Podgorica så sade vi hejdå till Miso, betalade honom för resan och sade hejdå. Han verkade ha några avskedsord, men eftersom det var 38 grader i skuggan var mobilen överhettad. Det fick räcka med kram och lite grymtanden!

Vår plan var att åka tåg, med en av balkans få tåglinjer, till Virpazar där vi bokat boende. Vi hittade tågstationen, som var otroligt anspråkslös. Bara för att förtydliga, bilden nedan är alltså huvudingången till stationen:

Inte ens en skylt om att det var en tågstation fanns. Två biljetter till 15.30-tåget? Inga problem. 4€.

Vi låste in våra väskor på stationen, 1€ i timmen kostade det och Johan var för komplext, så det blev i namnet Ivan.

Alla montenegriner vi hört tala om huvudstaden har enbart sagt att den är varm. Och det är den. Eftersom vi var utsvultna och Podgorica låter kul så tog vi lunch på Hard Rock Café. Gött med första målet lagad mat på 30 timmar!

Sen hittade Lina en bro, samt en kyrka som vi vandrade och kikade på. Kyrkan var fin invändigt, men låg på en parkeringsplats.

Stan i allmänhet är fin, rätt modern, men känns rätt tråkig.

Varsin iskaffe och sen var det dags att gå tillbaka till tåget. Tåget var det mest öst vi hittills stött på. Både utanpå…

…Och inuti: folk försökte desperat få upp fler fönster, men de som gick att öppna var redan öppna.

Jaja, tågresan var ändå bara 30 minuter, + lite försening.

En kort vandring längs en hårt trafikerad väg, sedan var vi framme i Virpazar. Tur att de tog hänsyn till oss uttrar.

Här hittade vi inget via AirBnB så här hade vi bokat ”Vidas house”, via booking.com.

Det här är nog det finaste boendet vi haft hittills, med hela två rum och balkong i ett mysigt hus.

Kvällen spenderades med återhämtning på balkongen, sen åt vi på en märklig båtrestaurang som hette konoba brod sinistra, där de hade balkan-portioner deluxe. Helt okej mat men sinnessjuka storlekar. Var även tvungen att testa deras friterade oliver – som smakade precis som det låter. Inte särskilt gott.

Sen kikade vi ett avsnitt av just like that och somnade.

Till frukost idag åt vi också en mindre upphetsande anrättning, friterad matpannkaka med ost och skinka. Helt okej – men återigen fullständigt galen portion. Kaffet var iallafall jättegott och jättebilligt, så dubbla cappuccinos!

Virpazar ligger vid Skadarsjön, som alla här är otroligt stolta över. De pratar överallt om hur fantastisk och jättestor den är, men ja – med en femtedel av Vätterns yta är det kanske inte storleken vi häpnar över i första hand. Snygg är den iallafall med sina vidsträckta ytor med näckrosblad.

Vi åkte en två timmar lång båttur och det blåste som tusan hela tiden. Båten var lång och med bara vi två, föraren och två ryssar så var den inte optimal i förhållandena, men det kändes ändå säkert. Målet var att se pelikaner, men de såg vi tyvärr enbart på avstånd. Däremot fick vi förklarat av vår kapten att anledningen till att det bara finns näckrosblad är att turister plockar blommorna för att posera på bilder med. 

På eftermiddagen har vi mest gjort ingenting. Suttit på balkongen, försökt återställa vätskebalansen med obscena mängder läsk och läst.

Nu på kvällen åt vi dock jättegott, vi valde en annan restaurang och beställde lite mindre mat att dela på = lagom. Imorgon ska vi återigen röra på oss, denna gång mot Budva via Bar.