Bobotov Kuk

Detta inlägget är lite speciellt då det var en dag som inte slutade helt bra, men vi berättar som det var så att vi minns!

Det här var dagen då vi skulle bestiga Montenegros högsta bergstopp, Bobotov Kuk.

Vi vaknade lite senare än tänkt och planen var att äta frukost och sedan ringa en taxi som skulle köra oss till startpunkten för vandringen (Sedlo pass). Dock träffade vi gubben i huset, Miso, påvägen ut och han insisterade på att köra oss. Vi gick därför och åt en ”Mountain breakfast”, köpte matsäck att ta med och mötte sedan upp Miso.

Vi kördes till parkeringen vid Sedlo pass (cirka 20min) där snicksnackade Miso lite med parkeringsvakten som tog en avgift för alla som skulle in i nationalparken. Vi fick betala 5€ per person, vilket är standard här för alla nationalparker. Sedan tvingade vi på Miso 10€ som tack för körningen, sa hejdå och började vandringen.

Vägen till berget var väldigt varierad med allt från partier där man verkligen fick klättra till lugna stigar på fält. Vi tog oss framåt i ganska lugn takt med många små pauser.

Vi passerade en vacker sjö som många använde som paus-plats, efter det såg vi stenen som visade ”1h30min Bobotov Kuk”. Vi hade då vandrat i cirka 2 timmar.

Efter stenen så blev det brantare med mer klättrings-moment. Vi tog en liten lunchpaus i början av branten.

Vi träffade även på många vandrare som var på väg ner. Bland annat den enda svensk vi hade träffat hittills på resan. En yngling som hette Max som liftat runt i europa.

Sedan nådde vi fram till samlingspunkten, där alla vägar till berget möts. Vi stannade där ett litet tag, men bestämde oss att vi var redo för den mest intensiva delen upp på berget. Här träffade vi även en till svensk. Han var mycket hurtig och kom i princip uppspringandes längs berget med enbart en vätskeväst. Jag sa ”jag längtar efter en öl”, vilket han hörde och sa ”jasså, två svenskar på toppen”. Sedan sprang han förbi oss men vi hann fråga om den vägen han kommit från som vi skulle ta tillbaka ”mycket trevlig, bara första biten är lite jobbig” sa han. Kanske ska vi skylla på honom för vad som hände sen…

Vi kom snart till en plats där de som inte vågar sista biten stannar. Detta var precis vid ett stup, så ja vi fick också svindel… Men vi bestämde oss för att vara modiga och fortsätta.

Den första biten var helt okej. Även om det var läskigt med stupet hade man alltid en liten platå under och vi kunde ta en del i taget.

Men ja, sedan blev det minst sagt vilt. Sista biten var superbrant med lite skydd under. Vi klättrade längst linor med i princip ett stup under. Bilderna visar inte hur läskigt det var. Johan fick svindel. Jag tittade dock aldrig ner utan fokuserade bara på att ta mig upp.

Vi kom iallafall till toppen. Men Johan var då så skakig att allt han kunde tänka på var hur han skulle komma ner. Vi lyckades iallafall ta några bilder på toppen och sätta fast ett Fiskkor-klistermärke. Utsikten var helt fantastisk, men lite svår att fokusera på på grund av Johans panik.

Vi var redo att gå ner igen och följde efter två tjejer ner längs repen. Men det var inte så illa som att gå upp, man kunde sätta sig mycket på rumpan och ta en del i taget. När vi var förbi den värsta delen andades vi ut igen. Vi kunde sedan enkelt ta oss ner till samlingsplatsen vi tidigare passerat.

Dumma som vi var tänkte vi att det värsta var över.

Vi började vandringen ner på andra sidan berget. Mot Zábljak. Vi tänkte alltså ta oss hela vägen tillbaka till vårt boende till fots.

Första biten var fruktansvärt. Det var ner från ett stenras med massa småsten. Det kändes som man skulle trilla exakt hela tiden och vi druttade på rumpan ett par gånger. Vi tog det dock väldigt lugnt så det kändes ändå säkert. Framför oss hade vi ett annat par som började bråka för tjejen ville vända och killen ville fortsätta.

Vi lyckades ta oss förbi den värsta biten och fortsatte längs en dal. Här passerade vi paret som nu hade ett fullskaligt bråk, hon skrek och han satte sig och tjurade på en sten. Vi var dock vänner och fortsatte framåt.

Vi fortsatte att gå. Vi kom fram till en stig, det gick lite lättare att gå, sedan en ny dal. Här satte vi oss och tog en croissant och blev då passerade av paret. Tjejen log nu mot oss och vi tittade tillsammans på några bergsgetter som sprang ner längs kullen.

När vi reste oss upp för att gå kom den första knallen. Vi hörde ett gälllt skrik från tjejen och fåren på bergen började bräka. Eftersom vi börjat gå nerför ett nytt stenröse kunde vi se paret längre fram. Killen höll om tjejen som grät. Sedan slet hon sig loss och började i princip springa ner för berget. Vi fortsatte med snabba steg efter men var ändå hyfsat lugna. Det droppade bara lite grann från himlen och åskan verkade långt borta.

När vi kom upp från röset såg vi inte längre paret. Det var en liten camping där och vi gissar att de slog läger (jag undrar om deras förhållande höll för denna vandring…). Vid campingen träffade vi en mystisk man, som typ var en fåraherde. Han rökte cigg och sålde olika drycker. Vi tog en fanta som skulle användas i nödfall. Självklart var det åsneskatt, inte billigt. Här fanns en skylt där det stod ”6.5 km Žabljak, 3h45min”. Vi blev något oroade då vi redan gått länge, men vi valde att fortsätta framåt.

Vi fick här en större regndusch på oss och vi tog lite skydd under ett berg. Det lugnade sig dock snabbt och vi kunde fortsätta.

Leden gick upp och ner längs flera dalar. Vid varje höjd hoppades vi få se en sjö, Black Lake, för då skulle vi snart vara nära hem. Men sjön kom aldrig och vi fortsatte käpma framåt.

Till sist tornade den dock upp sig och vi kände en enorm lättnad. Vi passerade även en till skylt där det stod att det var 3 timmar till Zábljak och 45 minuter till sjön. Vi kände här en lättnad då vi visste vägen hem från sjön, västet var okej och det var ännu några timmar kvar till mörkret (klockan var typ 18:30).

Vi tar oss in i skogen som leder ner mot sjön. Men nu kommer ovädret. Det fullkonligt ösregnar, haglar och blixtarna slår ner (någon kilometer från oss). Regnet är så kraftigt att allt vi har på oss blir genomblött, även väskorna, till och med kängorna vi har på oss är fyllda av vatten. Vi kämpar genom skogen, vi känner inte att vi kan stanna då vi är rädda att det ska bli mörkt. Hela tiden är vi mycket noga att följa leden för att inte tappa bort oss. Vid ett tillfälle behöver vi kräla igenom en stupad gran för att komma vidare. Paniken sprider sig nu, varför kommer vi inte till sjön? Det skulle ju bara vara 45 minuter. Har vi hamnat på en ny led som tar oss djupare in i skogen? Vi kan inte ta fram våra mobiler då det ösregnar, vi måste lita på att vi till sist kommer till sjön. Vi ser den ibland men sen försvinner den igen. Vi har inte sett en människa efter den mystiska fåraherden. Paniken växer. Samtidigt kämpar vi igenom vattnet som nu forsar längs skogens stigar.

Till sist ser vi ett vindskydd och en informationstavla. Vi inser att vi nu är nära sjön men flera olika stigar leder från platsen. Vi ser inte längre märkena för leden. Johan tar skydd under en gran och lyckas torka av mobilen med lite papper han hittar i sin väska. Vi kan då verifiera att vägen vi tänkt är rätt. Vi fortsätter längs den och där, där är den, Black Lake. Så vacker i dimman. Utan en enda människa i sikte. Vi lokaliserar snabbt vår position runt sjön och hittar vägen ut ur nationalparken. Vi är lättade. Den här vägen har vi vandrat förut, vi vet att det är cirka 40 minuter till vårt boende. Och vägen är fylld av bilar som åker förbi oss, förarna tittar roat på oss som kommer gående likt två dränkta katter.

Vi tar oss in i staden precis innan skymning. Vi har då sammanlagt vandrar i 10 timmar (vilket enligt olika bloggar är standard för sedlo-zâbljak, så vi höll god fart). Johan går in i affären och köper två öl för att fira att vi överlevt. Kvinnan i kassan tittar på hans jordiga ben och ger det enda leendet vi fått under vår vistelse. Vi går sedan de sista 5 minuterna till vårt boende i sällskap av en herrelös hund som springer bredvid oss. När vi kommer till dörren står Miso vid dörren och väntar. Han kan inte engelska men tar upp Google translate och säger ”Vi har varit så oroliga. Vi har ringt. Skrivit i airbnb appen. Det där regnet.. Jag tänkte att ni inte var levande människor.”. Sedan kan jag ta en dusch medan Johan blir utskälld av hela familjen (tre generationer) som alla varit involverade i de svenska turisternas försvinnande. Det är tydligt att i detta samhälle anses jag vara oskyldig. En kvinna som lurats in på en galen vandring i berget av sin man. Men det var lika mycket mitt fel som Johans. Jag hade bara kollat väderrapporten dagarna innan, inte på morgonen, det misstaget gör vi aldrig igen.

Lina

3 kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas.