Mot Žabljak

Klockan ringde 8 och vi packade ihop vårt bagage lite snabbt. Varsin Yoghurt av märket ”GREKA” inmundigades, sjukligt sötad, men den gick ner. idag var dagen då vi skulle få vår första montenegrinska reguljärbuss-upplevelse. Biljetterna inhandlades redan igår för att inte gå miste om platser. Bussen går nämligen bara två gånger om dagen. 

En välbehövlig kaffe fann vi på ett kafé på vägen och sen in på busstationen. En taxichaufför frågade om vi ville ha taxi, varpå vi sade nej. Han svarade då ”Enjoying traveling by bus!”. Det är faktiskt genomgående här med all personal/inkastare/säljare, de tar ett nej, svarar trevligt och ber nästan om ursäkt för att de har stört en.

Bussen skulle gå 9.40 och hela stationen var minutiöst orkestrerad av en barsk man i varselväst. Det hjälpte dock inte att han släppte in oss prick 9.35 och visade oss till plats 4, eftersom bussen visade sig vara en timme sen. Men det gjorde inget, vi spenderade tiden med att titta på folk och katter. 

När bussen till sist kom så gick allt över förväntan, utöver de 20€ som själva resan gick på så var det 2€ per väska som skulle in under bussen. Sen bar det av. 

De 22€ vi erlagt var kände vi nog båda att vi fick igen i sightseeing. Först åkte vi längs vattnet och sedan byttes detta mot storslagna bergsvyer.

Busschauffören kändes också som att han riktigt njöt när han i de långa uppförsbackarna lade i en låg växel och lugnt tuffade uppåt medan han omväxlande rökte cigariller och sörplade kaffe.

Vid bensinmackarna här får man inte köra vinkelslip!

En rolig grej med trafiken här är att den känns vild, men vi har inte direkt känt oss osäkra, bristen på säkerhetsbälten till trots. Är vägen tom så använder man hela vägen. Vägmarkeringar känns mer som förslag än faktiska regler och nästan alla tunnlar, hur långa de än är saknar helt belysning.

Efter tre timmars omväxlat slumrande och sightseeing så snirklade vi oss ner till bergsbyn Žabljak som var vårt mål.

Efter lite funderingar kring vägbeskrivningen och hjälp från samtliga lokalbor vi mött så hittade vi vårt boende, ”Apartment Sipsič”.

Här bor vi vägg i vägg med familjen som hyr ut och vi hade läst i recensionerna att det var viktigt för Miso, ägaren och äldremannen i huset att ha en liten intervju med alla som kommer om vad de ska göra. 

Rakija är viktigt här, tydligen dricker det varje morgon. Så vårt rum är såklart utrustat enligt den devisen. Kanske smakar lite innan vi åker iallafall.

Miso var en rolig gubbe, efter att ha blivit serverade kaffe på terassen så dök Miso upp och tyckte uppenbarligen inte att det räckte med kaffe för att välkomna någon. Vi fick således välja öl, vin eller raki. Vi tog öl och själv kom han ut med en flaska raki insvept i en montenegro-banderoll.

Vi pratade med Miso med hjälp av Google translate och drack öl i säkert en halvtimme. Han kommenterare våra planer och tyckte inte alls att vi skulle ta det lugnt, utan att vi skulle ta och gå iväg och vandra runt ”black lake” direkt.

Så det gjorde vi, med en öl, en banan och en yoghurt i magen vandrade vi runt de två små sjöarna som kallas ”black lake” och ”snake lake”. För att ta oss dit gick vi typ 2,5 kilometer och betalare 5€ var i inträde till nationalparken Durmitor.

Det var fint, men stigen var lite oklar så vi hamnade i ett skogsparti som vi fick klättra oss ur. Vi såg också två britter som tycktes hata sjön och försökte fylla ut den genom att kasta ner stenbumlingar.

Ett parti ansåg någon på parkförvaltningen att det skulle varnas för, oklart exakt för vad dock. Hela stigen kändes rätt farlig.

Vi avslutade vår tur på en restaurang vid sjön, som trots sitt läge inte tog mer än 3.20€ för en öl. Här förklarade Lina sin kärlek till den här ölen innan vi vandrade tillbaks till stan för middag.

Stan är förövrigt riktigt rolig, det är en skidort så alla byggnader är till för att klara snö. Dvs rustika och med hög vinkel på taken. Det finns väldigt mycket A-frames och överlag väldigt rolig arkitektur. Även nya byggnader tycks uppföras med någon form av vilja att göra något roligt. Typ hälften av husen har också plåtfasad och hälften trä.

Vi fick i oss middag på ”Krcms Nostalgija”, en liten och riktigt, riktigt rustik restaurang. Lina åt ”Karadjordjes Schnitzel”, en rullad sak med kalvstek och ost i. Väldigt god! Jag åt de godaste Çevapi jag ätit. Till detta blev det en extra öl, sen var det läggdags.