Resan till Lissabon

Eftersom vi bodde så nära den stora stationen Sol så åtnjöt vi imorse lite sovmorgon. Vi lämnade hotellet 7.50 och tåget som skulle gå från en station bara ett stopp ifrån Sol avgick 8.52. Allt gick bra, vi hade gott om tid och fick till och med frukost.

Fyra och en halv timme mellan Madrid och gränsstaden Badajoz kändes snabbt förutom en stund i mitten där AC:n pajade. Konduktörerna grävde runt lite i ett skåp och sen hoppade AC:n igång i samma svep som lamporna slutade fungera. Menmen. Det är ju ljust ute. Det här tåget följde samma koncept som de vi tog till San Sebastián och Madrid. Första sträckan gick i snabbtågshastighet, sen sista halvan i knappt 70 km/h. Vet inte varför. Men det verkar vara en grej.

På en halvtimmes väntan i Badajoz fick vi iallafall i oss en cola och två salta bullar. Nästa tåg visade sig vara en upplevelse. Ett renodlat lokaltåg som strövade på över vidderna i låg hastighet, stannade på en mängd till synes obebodda stationer och som inte var större än en stadsbuss.

Vi hade en extremt tajt bytestid i Entroncamento, bara sju minuter. Så den missade vi såklart. Detta gjorde dock inget då den fantastiska konduktören dirigerade om oss och ett gäng andra, alltmedan han rökte cigariller. Han fick på allihop på ett snabbtåg och sen var vi på väg mot dagens mål, Lissabon.

Det enda dåliga med det här snabbtåget var ju bara att vi inte visste vart vi skulle av. Vi och inga andra. De andra kanske också kom av – men det är oklart. Tåget stannade bara på en station långt från centrum, ”Lisboa oriente”. Menmen. Två tunnelbanor senare var vi framme.

Trötta, hungriga och med siktet inställt på mat lyckades vi hitta hotellet, Lis Baixa, och checka in. Sen satte vi av mot en restaurang som vi var negativt inställda till, men ändå ville testa då det pratas mycket om den på internet (bland svenskar). Den hette Tapa Bucho och var helt okej! Maten smakade ingenting, men de hade god sangria. Föda. Sangria. Allt vi efterfrågade. Sömnen var ett faktum.

På vägen till hotellet stannade vi vid Manteigaria och åt varsin Pastel de nata. Underbart! De smakar lite som att man tagit det gula på ett wienerbröd, haft i lite kanel och lagt allt i croissant-deg. Det här stället sålde också enbart detta bakverk.

Vår enda spaning den här kvällen blev att här är det väldigt mycket turister. Väldigt många grupper av ynglingar som åkt på festresa känns det som.

Vi intog Lissabons första frukost på ett ställe som också var hypat (Zenith). Jag tog en eggs Benedict och Lina en annan äggrätt. Inte heller här smakade maten någonting. Tråkigt. Avsaknad av salt främst. Vi googlade lite och de verkar ha beslutat att ha mindre salt i bland annat brödet – tråkigt för dem! Kanske bra för hjärt- och kärlhälsan.

Planen för dagen var att se alla de stora grejerna inne i Lissabon. Först på listan var São Jorge Castle, en fästning på ett berg mitt i stan. Eftersom stan är byggd på ett gäng kullar så finns det hissar, bergbanor och små spårvagnar överallt.

Upp till borgen ska man enligt turistlogik ta den fina spårvagnen nummer 28. Men kön var overklig, så istället tog vi den lite mindre charmiga, men luftigare buss 737.

Inträdet var långt från billigt med 15€. Men är man här så är man här och då får man ge med sig. Det var dimmigt, men ändå fin utsikt. Vi spatserade runt i borgen i någon timme. Man kunde klättra upp på nästan varenda murdel och gå runt.

Hungern föll på och vi tog oss ner mot vattnet på väg mot vårt nästa mål. Vi tänkte äta på TimeOut matmarknad, men det var smockfullt med turister och tre gånger så dyrt som något annat. Så vi letade upp en lustig liten krog i närheten (popular da Bica). Lina åt någon kombo av ris, korv och kyckling medan jag tog fisk och potatis. Lustigt ställe, det kändes verkligen inte som att det låg i stan. Mer som det hörde hemma i en by någonstans.

Mätta och med 30 minuter spårvagn i bagaget så blev det här tornet vårt nästa mål. Återigen var det en otrolig kö, så vi tittade bara utifrån. Tornet heter ”Tower of Belem” och har agerat som en ceremoniell entré till Lissabon. Skepp som kom hit eller lämnade under högtidliga former gjorde det härifrån.

Belem är förresten en omskrivning av Betlehem. Så hela området heter kort och gott Betlehem.

Nästa besök blev Mosteiro des Jeronimos. Ett kloster. Också här var det kö, men vi löste det genom att köpa biljetter online istället. Inuti var det häftigt!

Vi avslutade vistelsen i Belem med varsin Pastel de nata.

Väldigt goda de här med, men här hade de lämnat kryddningen till individen och vi fick en liten påse med kanel, samt socker att ha på själva.

Kvällens måltid blev koreansk på Soju Pocha då vi kände starkt att vi ville ha något med lite krydda. Hit fick vi också åka en nästan tom spårvagn vilket var mysigt!