Pirandiset

På fredagseftermiddagen anlände vi till staden Piran som är del av Sloveniens mycket korta kuststräcka. Eftersom bilar inte är tillåtna i staden fick vi parkera i ett parkeringshus som hade många våningar men lite plats per våning. Det kändes därför som vi åkte ner i underjorden innan vi hittade en plats. Sedan fick vi släpa våra väskor ner för en backe och in igenom Pirans smala gränder. I en av gränderna väntade vår värdinna som visade oss vår fantastiska lägenhet. Två våningar, två badrum, två dubbelsängar. Jag och Johan fick det övre rummet med ett takfönster med utsikt över Pirans vackra torn.

”Go to the beach” sa värdinnan och så blev det. Vi hittade till en av stenstränderna och sprang ut i Adriatiska havet.

På kvällen åt vi pasta på en resturang vid havet. Servitören försökte övertyga oss om att kranvattnet var farligt och att hans mage ”goes crazy after 3 days”. Jag och Hannah blev rädda för att vi redan druckit en halv flaska vatten. Men vi såg också ett antal bord där de helt klart drack kranvatten. Johan och Andrei beställde därför trotsigt in kranvatten och jag och Hannah fick släcka törsten med vin (senare frågade vi hotellet och fick reda på att det inte alls var farligt…). Maten var helt okej men inget speciellt.

Vi fortsatte till Kava bar som är en av de mest populära barerna i Piran. Här fick man ett lysrör för varje drink. Eventuellt ett sätt att se hur packade gästerna var baserat på mängden ljust? I vårt fall var det ganska tydligt att vi druckit en del eftersom Johan byggt ett halsband av alla rören.

På lördagsmorgonen letade vi badskor och begav oss sedan åter mot stranden. Piran är egentligen inte så badvänligt med vassa stenar och liten strandyta. Men människor har förvandlat hela staden till en badplats. Det är stegar ner i havet överallt. Folk ligger solandes på stenar och på solstolar de placerat längs strandpromenaden. Det känns som att det inte finns någon skiljelinje mellan havet och staden.

Lunchen blev bosnisk mat på Sarajevo 84. Jag beställde 6 kebaber i bröd, Andrei och Johan beställde 10 kebaber i bröd och höll på att avlida. Brödet och ajvaren var iallafall magiska. Hannah var en ledsen vegetarian som fick äta en slemmig paprika.

Tog en kaffe på torget.

Vi tog oss en titt på ”nakenstranden” på andra sidan muren men insåg att stenarna där var ännu vassare. Vi hamnade därför på våran stenstrand igen men hittade denna gång en bättre plats.

På kvällen köade vi till den populära restaurangen Rostelin som skröt om sin hemmagjorda pasta (man kunde till och med se en kvinna rulla en pastadeg genom ett fönster). Denna resturang låg på det mycket mysiga brunntorget och de köande gästerna fick sitta med drinkar längs torgets mur. När vi väl fick ett bord beställde vi chark och ost till förrätt samt en karaff vin. Allt var mycket gott men tyvärr hade de nog glömt vår huvudrätt för vi fick inte äta förrän 22.30. Mycket gott, men det hade behövts lite salt och den väntan förlåter vi inte.

Tredje dagen lyckades vi få en av de bästa platserna på stranden (långt in nära muren). Vi bestämde oss därför att stanna på stranden hela dagen och åt börek samt pizzaslice till lunch.

Efter allt bad gick vi upp i tornet och såg Piran uppifrån.

Vi återvände till torget för att testa den ännu populärare fisk restaurangen Cantina Klet. Denna resturang hade en ännu längre kö av drickande människor på muren och servitrisen försökte organisera kön. Detta ledde dock till bråk eftersom ett äldre par som inte köade till restaurangen försökte ha en romantisk stund med en flaska champagne med det vacka torget som utsikt. ”This is a public space and we will not move”. Hursomhelst fick vi ett bord till sist och beställde vår fisk ur en lucka. De hade ett mycket gulligt system där de hängde ut fiskar med olika beställningsnummer när maten var klar. Jag och Johan delade på en härlig tallrik med fisk och bläckfisk.

Dagen efter lämnade vi. Johan lovade mig att vi ska återvända. Åh Piran, Pirano, Pir, Pyros. Jag är så förälskad i dig och dina saltdränkta människor och byggnader.

///Lina