Sagan om ringen
Efter att ha lärt oss av våra misstag med biljettköer så var det första vi gjorde igår att ta bussen till tågstationen och köpa biljetter tillbaka till Chengdu.
Sedan begav vi oss mot Emei Shan , på vägen införskaffade vi lite extra försäkringar mot regnet i form av ett paraply och en poncho. Tydligen ingick påklädning, tanterna blev helt galna och skulle sätta på mig min poncho.
Lina stod vid sidan och fotade kalaset.
Eftersom vi som vanligt inte budgeterat rimlig mängd tid för bergsbestigning fick vi ta bussen uppför större delen av berget. Den tog 2 timmar allt som allt.
Väl uppe på den fantastiska parkeringsplatsen Leidong så slängde vi i oss ( förvånansvärt god ) mat. Det regnade fortfarande och alla hade olika former av plastpåsar på sig som skydd. Dimman var också ett faktum, man såg stundvis inte mer än 20 meter framför sig.
Vi bestämde oss iallafall för att gå de sista åtta kilometrarna upp på berget, regnet & trötthet till trots. Regnet avtog rätt snabbt och energin återkom när vi drack lite läsk & tog av oss de svettiga regnattiraljerna.
Avståndsangivelserna längsmed vägen kändes högst oklara, så om det faktiskt var åtta kilometer eller inte kan man fråga sig. Det kanske mest var för att skrämma folk till att åka linbana.
Efter 1.5 timme nådde vi toppen, som kallas the golden summit på engelska. Detta antagligen för att det står en väldigt guldig staty här. Den var mycket större än vad vi väntat oss. I vanliga fall verkar det vara fantastisk utsikt från berget, men vi fick nöja oss med att uppleva en mjölkvit dimvägg.
Vi smög iväg lite, utom synhåll för turister, buddhistiska symboler och nyfikna blickar så förlovade vi oss.
Vi hade spenderat lite väl mycket tid på berget, så nu fick vi skynda oss ner igen för att hinna med tåget.
Vi skyndade förbi horder av paraplybestyckade turistgrupper och tog oss in i den minst läskiga linbanan vi någonsin åkt. Den tog 100 personer i varje gondol, tog bara 5 minuter och det var inte tal om några stup eller läskiga höjder då det mer var som att åka ubåt i mjölk.
Vi hade tur och lyckades pricka in en buss exakt, och hamnade i byn en timme innan tåhetst avgång. En odramatisk tågfärd senare var vi återigen incheckade på hotellet. Vi lyckades även bli gratis uppgraderade! Så nu har vi ett ännu sjukare rum än sist.
Klockan var typ 22 när vi var framme, men vi hade sett ut hotpot-stället precis bredvid oss som vårt mål.
Vi kryssade i vad vi ville ha i vår hotpot medan vi köade för restaurangen. Vi tänkte testa nåt starkt och hade valt ”spicy” på skalan ”mild”, ”slightly spicy”, ”spicy” och ”extra spicy”. De vägrade dock mer eller mindre servera oss denna och vi fick nöja oss med ”slightly spicy”. Det dög kan vi säga.
Det var absolut inte i närheten av att vara så starkt så det inte gick att äta. Men det brände rejält.
Det här stället var mycket bättre än det första, här fick man haklappar, de ställde en fläkt bredvid bordet så man inte blev ångad av hotpoten och bordet var mycket spexigare. Lina råkade få chilli i ögat, men en snäll servitris hjälpte henne och plockade fram vatten att skölja med. Nu lyckades vi också med konststycket att beställa lagom mycket mat.
