Hotpot, sugrör och räkpuder
Så var det dags för den sista sträckan på trans-mongoliska (Ulaanbataar – Peking). Efter lite mer taxi-kaos med oklar betalning, infann vi oss på stationen 6.30. Vi blev åter igen förvisade till turistvagnarna som var smockfulla med nord-européer. Våra kupé-kamrater visade sig vara ett ungt par från nederländerna. Vi hejade på varandra och inom loppet av 30 minuter sov alla fyra på sina britsar.
Tågturen bestod främst av sömn och en 5 timmar lång gränspassering då vi bland annat satt utomhus i en inhängnad, drack läsk och väntade på att tåget skulle byta underrede/genomsökas grundligt. Under dessa dåsiga natt-timmar bestämde sig ett gäng att sätta på Lykke li på högsta volym och dansa i ring. Smått störigt. Men tillsist fick vi sova och när vi vaknade dagen efter befann vi oss i Kina!
Det första vi gjorde när vi kom fram till Peking var att åka till ett kontorskomplex där alla jobbade med internarionell turism. Där skulle vi hämta våra tågbiljetter till Chengdu. Vi checkade sedan in på ett gulligt hostel. Där vi har ett pyttelitet men mysigt rum. Här finns även tillhörande katt och takterass.
Sedan var det dags för första mat-jakten. Vi bor i närheten av det hostel vi bodde på förra gången vi var här och till vår lycka fanns ”frukoststället” där vi brukade köpa saker kvar. Det slutade med att vi beställde två mackor, några oklara puffar med socker och plommonjuice (ni som följde oss förra gången vi var i Kina känner till vår besatthet…). Vi köpte även en slags vaniljkrämsboll omsluten i räkpuder och noriblad.
På kvällen begav vi oss till Qianhai lake. En liten sjö helt omringad av barer och resturanger. Vi skulle till en hotpot-resturang som vi läst skulle vara poppis bland lokalbefolkningen. Och ja mycket riktigt fick vi en lapp och hamnade i ett kösystem där vi skulle vänta 1.5 timme. Vi vågade ju inte direkt gå någonstas utan blev sittande på plaststolarna utanför. Då och då kom en man ut och skrek ett nummer på mandarin och så skyndade sig en ny grupp in. Efter cirka en timme var det vår tur.
Vi beställde in kött och grönsaker. Men sen förstod vi absolut ingenting. Tillsist kom en snäll servitör och visade att vi skulle lägga i köttet i hotpoten och sedan doppa det i en skål med jodnötssås. Detta var mycket gott men processen och alla ångande hotpots ledde till att det kändes som vi satt i en bastu.
När vi ätit oss proppmätta tog vi en vandringstur i området och satte oss en stund på en liten bar där en lokal förmåga skränade och spelade gitarr medan hans vänner turades om att gå lös på bongotrumma. Alla på baren åt vattenmelon, så det ville vi också ha. Johan försökte beställa detta, som heter xigua. Språkförbistring skedde och vi fick istället ett xiguan, ett sugrör. Efteråt gick vi hela vägen hem eftersom tunnelbanan var stängd för dagen.
