Dinosaurier, Khaner och Håkan
Efter att ha blivit dissade av 3 bussar i Irkutsk (och fått springa till stationen) steg vi igår på tåget mot UlaanBaatar. Detta tåg var ett ”riktigt” transmongolien-tåg, då det åkte hela vägen mellan Moskva och Peking. Det såg även ut (både utvändigt och invändigt) mer så som vi tänkt oss att tågen under den här resan skulle se ut. Det vill säga risigare och med korridorerna fyllda med turister som hängde ut genom fönstrena och fotade. Jag kände en viss längtan efter våra tidigare ryska provodnitsas. Hur dem sprang in i ens kupé med damsugaren i högsta hugg och gick in på toaletten efter att Johan varit där för att spruta med goddoft-flaskan. Nu hade vi istället kinesiska provodniks som iochförsig var trevliga men som mest lagade mat och lät turisterna hållas.
Vi fick vara ensamma i vår kupé hela resan, lyxigt. På kvällen skedde båda passkontrollerna i snabb följd. Och det var både snabbare och mindre komplext än vad vi hade väntat oss. Så vi hade oroat oss över den processen helt i onödan. Vi befann oss sedan på mongolisk mark och fich sova några få timmar innan en provodnik ville ha våra lakan vid cirka 5.50 ( vi anlände 6.50).
Vi hade tänkt ta bussen för att slippa all taxi-hets. Men det slutade ändå med att en resebyrå som försökt ragga nya kunder på stationen körde oss. Vi skulle betala 2600 MNT men det slutade med att vi fick betala 6000 MNT (detta är dock inte så illa som det låter eftersom det är typ 21kr). Väl inne i hotellet träffade vi på en man som skulle orsaka oss mer ångest än vad vi någonsin hade kunnat ana. Han hade ett vänligt anlete men bakom detta ansikte dolde sig den mest inkompetenta receptionisten någonsin. Vi kan kalla honom Håkan. För er skull tänker vi inte skriva i detalj om all förvirring som Håkan skapade under dessa cirka 15 minuter av incheckning. Att prata med Håkan var som att prata med en vägg (och det var inte språkbarriären som var problemet).
Efter detta uttröttande samtal kom vi upp till ett rum som knappt var städat och vi är inte dem som klagar på sådant i första taget så det var ganska illa. Hur som helst bestämde vi oss för att strunta i Håkan och toastolar. Nu var det dags att upptäcka Ulaanbataar. Först gick vi till Millie’s Espresso för att äta frukost. Detta visade sig vara ett mycket gulligt seinfeldesque café där många av stadens ambassadörer verkade hänga ( vi bor ju trots allt på foreign embassy street ). Vi drack gott kaffe och åt pannkakor/våfflor. Johan blev även så förtjust i deras muggar (som firade deras 20års jubileum) att han köpte en till sig själv.
Efter frukosten tog vi en promenad förbi peace ave (en stor gata som går tvärs igenom ulaanbataar), förbi sükhbaatar square med parlamentsbyggnaden och den stora Djingis Khan-statyn. Vi fortsatte mot Gandan Khalid som är ett buddhistiskt tempel. Här var en ceremoni i full gång som vi tittade lite på men vi kände mest att vi var i vägen för de män som sprang runt med stora träbrädor fyllda med snacks till munkarna.
Så var det dags för ”Central Museum of Mongolian Dinosaurs”. Ett museum fyllt med dinosaurie-fosiler som hittats i Mongoliet. Det hade även många långa beskrivningar av de dinosaurier som levt i landet (matvanor, svanslängd…) samt en rolig hörna där man kunde klaga på museet.
Efter dinosaurieskådning så blev vi hungriga och gick till en populär resturang med mongolisk mat. Det var INTE så gott som det ser ut på bilden. Det var tyvärr riktigt dåligt, smaklöst och trist. Men de hade åtminstonde bra wifi och gullig personal.
Nästa museum blev ”National museum of Mongolia” där vi lärde oss om Mongoliets historia. Coolast var det att se alla cermoniella dräkter (som tydligen inspirerat utstyrslarna i Star Wars).
Så blev det en kaffepaus på ett café och när vi kom ut därifrån var himlen helt svart. Ovädret var ett faktum och på vägen mot hotellet fick vi ta skydd två gånger under byggnader. Dock stod vi framför ett övergångställe precis i en regnattack. Vi hade ingenstans att fly och det kändes som att det tog 100 år innan det klev grönt ljus. Sedan sprang vi över övergångsstället med bilar runt oss som skvätte upp vatten över våra ben. Det var vid detta laget så mycket vatten att folk fick hoppa i split längs gatorna. Tillsist kom vi iallafall tillbaka till hotellet i dyngsura skor.
Vi var dock tvugna att ge oss ut igen för att äta middag. Vi bestämde oss för att ge upp det mongoliska köket ett tag och gick till en indisk resturang som enligt många källor inte bara skulle vara stadens bästa indiska restaurang utan även stadens bästa resturang. Vi beställde in 2 naan-bröd i tron om att de skulle se ut som de i Sverige men de var stora som tefat. Dessutom hade servitrisen fått oss att beställa ris… Det var fruktansvärt gott (kanske den godaste indiska maten vi ätit) men sorgligt nog klarade vi inte mer än 50% av det vi beställt.
Imorgon bär det av till ett camp i nationalparken Gorkhi Terelj!
