Napoli
Igår gick vi upp tidigare än de andra dagarna för att ta oss till snabbtåget mot Napoli. Vi hann dock äta en liten, liten frukost på vårt boende och fick hjälp med att ringa en taxi eftersom busstrafiken är askrånglig i Rom. Vi lyckades hitta tåget och hade en smärtfri resa.
Väl framme i Napoli råkade vi ta tunnelbanan en station för långt, eftersom det var olika många stationer vi skulle åka beroende på vilken karta vi tittade på. De är verkligen inte bra på skyltar och förklarande texter i det här landet.
När vi kom fram möttes vi av Fabrizio. Han har bara två rum, så han har lagt ner all kärlek på dessa, vilket speglas i hur tokfina de är. ( Det är minst 5 meter i takhöjd ), då vi dog av hunger vid det här laget så hetsfrågade vi ut Fabrizio om pizzerior i närheten. Vi gick till den närmsta ( Da Attillo), men fick gott gå omkring och vänta 10 minuter tills de öppnade. Även om dörren var öppen och vi tekniskt sett kunde gå in redan klockan 11, så var de verkligen inte glada åt detta. Vi satt ner i 20 minuter utan att ens få en meny, med folk i personalen som bara stirrade på oss. Vi var tjuriga, utsvultna och redo att gå, men till slut lyckades vi få beställa varsin alldeles för tidig öl och två pizzor. Pizzan var färdig på ungefär 2 minuter och det var helt underbart. Vår första napoletanska pizza!
Vi tog en liten promenad efter lunch och tittade på stan, här är det mycket rörigare och mycket tätare mellan husen än i Rom, så det var tacksamt att spatsera runt i gränderna. Vi gick in i ”cappella sansevero”, där man inte fick fota, men de hade ett gäng statyer av en draperad jesus som var riktigt häftig, samt två anatomiska skulpturer, kompletta med alla blodkärl, som enligt teorier har gjorts genom att konstnären fyllde avlidna personers blod med något som stelnade dessa. Utöver detta så tittade vi in i ett par kyrkor och drack espresso på ett litet torg.
Efter stadsturen så fortsatte vi mot ”Museo Archeologico Nazionale di Napoli” där vi plockade på oss varsin audioguide och vandrade runt i jättebyggnaden i ett par timmar. Museet är känt som et av världens främst antikmuseer, och den största delen av samlingen kommer från en och samma familj, Farnese. Vi tittade på en mängd med stora romerska statyer och gick även lite i en egyptisk avdelning som var väldigt bra.
Högst upp fanns det här jätterummet.
Ungefär samtidigt som vi kände oss färdiga med museet så började det regna. Först duggade det lite, så vi tänkte att det är nog ingen fara, och gick ner till vattnet för att titta på kastellet. Dumt. Det spöregnade och vi fick springa hem utan regnskydd, vi blev riktigt, riktigt blöta. Det var också ett under att vi inte blev överkörda av de galna mopedisterna.
Efter två timmars hemmavarande fick vi åter ge oss ut i regnet, trots att alla kläder och skor fortfarande var dyblöta. Tur i oturen hade vi dock, för vi lyckades få bord på Sorbillo, en av de äldsta pizzeriorna i Napoli. När vi gick förbi här under lunchen ringlade sig en jättekö långt ut på gatan, men nu var den obefintlig ( fast det var fortfarande fullt där inne).
Vi beställde en Arnold och en Margherita. Båda var jättegoda, och troligen den bästa pizza vi ätit. Johan ville beställa en pizza till, men blev stoppad av det sunda förnuftet och den påsmygande mättnadskänslan.
Istället vandrade vi vidare till ett bibliotek, som förvandlas till en bokbar kvällstid. Här drack vi billiga drinkar, och slutade frysa efter allt regnande.
Tanken var att vi skulle blogga, men jag möttes av den här synen:
Så det blev ingenting av det.
Dag två
Idag fick vi världens bästa frukost på rummet. Den lyckades ge oss styrka nog att återvända ut i regnet. Den här gången var vi dock smarta nog att köpa poncho och paraply av första bästa försäljare. Vi tog tunnelbanan de två stationerna och bytte till ett lokaltåg mot Soreno och Pompeii. Internet föreslog en massa galna rutter och sjuka priser, men vi kom till stationen Pompeii Scavi för 25 kronor var på 40 minuter.
I Pompeii betalade vi 13€ inträde och lånade varsin audioguide för 6.5€ stycket. Ingick gjorde en karta som kom att bli vår bästa vän i den labyrintliknande staden. Staden var indelad i nio delar på kartan och vi rörde oss genom de fyra viktigaste av de.
Bland annat såg vi ett gammalt bageri, två teatrar, en amfiteater och en massa små och stora boningshus. Allting var mycket välbevarat och det fanns mosaiker på golv och målningar på väggar som nästan var helt intakta. Vi såg även något som vi trodde var grafitti på några av väggarna. Enligt wikipedia så såg vi i efterhand att det var ”gatu-latin”, som verkar ha varit dåtidens grafitti. Under hela besöket så vräkte det ner och äskade om vart annat. När det var som värst fick vi tillsammans med andra besökare ta skydd i något av de hus som hade taket kvar. Även om vi blev blöta så var det en väldigt häftig känsla att få uppleva ruinerna så pass öde, något som man antagligen inte kan göra i solsken under högsäsong. Det var även rätt fränt att det fanns en hel utställning i amfiteatern om när Pink Floyd spelade där utan publik en gång på 70-talet.
Vi blev hungriga mitt i vårt besök och tog varsin macka och kaffe i kafeterian på området, det kostade typ 13€ allt som allt, så de är verkligen inte duktiga på att skinna turister i det här landet. Vi tog samma tåg tillbaka till Napoli igen och efter lite vilsegång på stationen, en pizza fritta ( friterad pizza ) och lite mer regn så tog vi oss tillbaka till rummet för att vila och torka en stund innan middag.
Sista pizzastället hette Di Matteo och var nog det som kändes mest genuint enligt oss, det var nästan ingen reklam utanför. Det enda som egentligen signalerade att det var en pizzeria var de tiotalet uttråkade män i vita bagarrockar som stod vid vedugnen i entrén. Vi trängde oss förbi dem, och upp till ovanvåningen där det var så många bord som möjligt inklämda i de tre rummen. Vi beställde en Margherita con prosciutto och en Pizza som vunnit någon tävling 2011.
Pizzorna var jättegoda, och tomatsåsen här var nog bäst av alla. Tyvärr, ( tyvärr eftersom vi vill säga att den här pizzan var bäst ), så tycker vi nog ändå bäst om den vi åt på igår, Sorbillo.
Pizzamanfattning :
- Sorbillo
+ god deg och godast skinka.
– kommersiell stämning. Lång kö. - Di Matteo
+ ingen kö, god tomatsås, mysigt, Bill Clinton har varit där.
– Inte lika god deg - Di Attillo
+ Låg på en mysig gata. Absolut inte turistig.
– Allmänt lägre klass än de andra och ännu lite tjurigare personal.
