Alpinrutten 

Tidigt imorse begav vi oss mot Toyama för att inleda ”Tateyama Kurobe Alpine Route”. En rutt i Japanska alperna som består av 7 olika färdmedel och 10 olika möjliga stopp som man kan utforska: 

Toyama station -> Tateyama station (475 över havet)

När vi anlände till Toyama fick vi snabbt hjälp av en uppsjö av männiksor som dirigerade oss i olika riktningar. Vi lyckades därför snabbt köpa biljetten för rutten (ca. 700 kr för enkelväg), lägga till 200 yen för att få komma med ett expresståg mot Tateyama samt lämna in vårat bagage. Eftersom det vore en mardröm att släpa på väskorna längs rutten, så transporterades alltså våra väskor med bil(?) till vår slutdestination. Detta betalade vi ynka 100kr för. 

Vi kom med ett tåg mot Tateyama strax innan 9. Färden var vacker men påminde mycket om det vi sett tidigare i denna del av Japan. Andrei passade på att attacksova under nästa hela färden (60 minuter tog det). 
Tateyama station -> Bijodaria (975 m)

När vi gick av tåget i Tateyama följde vi med strömen mot bergbanan. Vi började redan här inse att vi kanske var lite felklädda. Alla såg ut som de skulle ut och hajka i hård terräng. Tanterna hade små nätta hattar och matchande hike-outfitts. Jag och Hannah var de enda med kjol. Såklart. Resan med bergbanan tog enbart sju minuter och var mycket odramatisk. 

Bijodaria -> Murodo (2450 m)

Vi bestände oss för att inte göra ett stopp i Bijodaria. Denna plats hade fått namn efter något slags magiskt träd och träd var också det enda som fanns att se här. Vi var inte så sugna på att se ”Nursing mother Cedar”  eller ”Child raising Cedar” så vi hoppade på bussen mot Murodo (eller Mordor). Bussen tog cirka 50 minuter och ringlade oss upp längs berget. Någonstans här började vi inse hur mycket snö det var runt oss och lättfrusna Hannah började få panik. Resan avslutades dessutom med att vi körde igenom en gigantisk snökanal. 

På Murodo station var det kaos med gruppledare som viftade med flaggor (en av dem råkade sticka Hannah med sin flagga) och människor som skrek. Vi slängde i oss ramen ståendes och Hannah panikköpte en vindjacka för 170 spänn. Sedan begav vi oss ut på en vandring runt Mikurigaike dammen. Det visade sig att vi var tvungna att vandra i snön. Jag hade på mig Vans (världens halaste skor) och trodde att det skulle sluta med att jag fick glida på rumpan längs vägen. Men det gick bra, för snön byttes snabbt mot en stenväg.  Dammen var frusen men landskapet var otroligt vackert. Det luktade dock äggfis av allt svavel så vi fick lite ont i huvudet. Vi lyckades se en av de 240 Raichofåglar som bor på berget. De har tydligen överlevt sedan istiden och ses (liksom alla djur i Japan) som budbärare från någon gud. Vandringen avslutades med ännu lite snö-halkande och sen var vi åter tillbaka på Murodo station. 

Murodo -> Daikanbo (2316 m)  
Till min stora förskräckelse var nästa färdmedel en buss genom berget. En så kallad ”Trolley bus”. Vi förflyttade oss på 10 minuter de 3.7 kilometer det var till andra sidan Mt. Tateyama och hamnade i Daikanbo. Jag lyssnade på musik och stirrade på mina fötter men Johan berättade att informationsrösten hade sagt att vi som mest var 700 meter under bergstoppen. Läskigt. 

I Daikanbo laddade vi upp för linbanan genom att klättra upp till ett utsiktstorn. Vi blev inte peppare på den kommande färden direkt… men utsikten var fantastisk. 

Daikanbo->Kurobedaira (1828 m)

Linbanan tog enbart sju minuter men kändes längre då vi var inklämda i kabinen med trettio andra. Vi såg nästan ingenting utan skrattade mest åt en grupp kinesiska turister som gjorde roliga ”whoaaaaaaaa”-ljud när vi slungades ut över stupet.

I Kurobeko tog vi en klassisk svensk fikapaus på en sten. Vi köpte varmt kaffe ur en automat och åt fikabrödet vi tagit med oss. Stunden förstördes dock något av en jobbig försäljare som skrek superhögt inne i souvenirshoppen. Vi tog även lite bilder på vår maskot Pedric. 

Kurobedaira -> Kurobe dam (1470)

Efter fikastoppet var det åter dags för en bergbana, den här gången genom en tunnel. Resan tog enbart fem minuter och sedan var vi äntligen framme vid Kurobe dam. Resans höjdpunkt. Dammen byggdes efter andra världskriget för att användas som en källa till vattenenergi. 10 miljoner arbetade med uppbyggandet. Det var mäktigt att komma ut från bergbanan och se dammen torna upp sig. Jag hade aldrig sett något liknande. Vi vandrade längs den och kom så småningom fram till berget på andra sidan där vi kunde klättra upp till en utkiksplats. Vägen upp dit var en slags trappa som satt på berget. Benen vek sig när man tittade ner men vi vågade alla ta oss upp den svåra vägen (det fanns även en mindre läskig väg i en tunnel genom berget). Sedan drack vi cola, tog selfies och tittade ner på dammen. Helt klart en av de mäktigaste platserna jag varit på. 

Kurobe dam -> Ogizawa (1433m) -> Shinano-Omachi -> Matsumoto

Den sista biten av rutten bestod av en till Trolleybus genom berget mot Ogizawa. Men den här gången tog det hela 16 minuter (Johan hann självklart somna). Vi rusade sedan raskt för att köpa biljetter till lokalbussen mot Shinano-Omachi. Där hämtade vi vårat bagage hos några tanter i en souvenirbutik och köpte degknyten med kött i. Sedan var det dags att ta tåget mot Matsumoto!

Här ska vi bo på hotell en natt, vilket känns mycket märkligt efter vårat airbnb-liv. Det som slog oss mest när vi anlände var att alla typ var fulla (?). Barer överallt och skräp på gatorna. Det känns som en annan värld efter de andra lugna städerna fyllda med pedantiska tanter som städar med tång. Vi letade matställe men all information var bara på japanska utan några bilder. Så vi gav upp och hamande på en japansk hamburgarkedja som heter MOS burgers. Där åt jag en god avokado burgare. 

Nu ska vi sova efter en mycket lyckad alpinrutt. Hela kalaset (Toyama->Shinano-Omachi) kostade cirka 1000kr och tog 7.30h. Värt.