L&S: Dag 5 Milano

Milano-dagen började med en skitäcklig Italiensk frukost på hostelet: typ chockladkakor, mjölk och sådant där bröd som smakar sockervadd. Vi köpte därför en paini på vägen när vi vandrade mot centrum.

Katedralen hade som tur var ingen monsterkö vid 9. Vi kunde snabbt köpa biljetter till terassen och till insidan. Terass-biljetten innebar att vi fick gå upp på taket på kyrkan, och då menar jag verkligen taket. Utsikten var fantastisk.

Vi gick även in i katedralen. Jag hade glömt min kimono på hostelet och fick panikköpa en brun sjal för 3euro eftersom att mitt linne var axellöst. Ville inte bli en av de där turisterna som tvingas köpa en blå badrock att täcka sig med för att få gå in i kyrkan. Men sjalen fungerade utmärkt och jag slapp badrocken.

Efter att ha tittat runt lite i en galleria. Bestämde vi oss för att köpa ett friterat degknyte som skulle vara en specialitet. Håliväggen-resturangen var så poppis att den hade en egen dörrvakt i kostym som kontrollerade köerna. Degknytet var gott men kanske inte helt värt uppståndelsen. 

Vi tittade även på en benkyrka, gick in i lite vintage butiker och åt glass. Så småningom var det dags att bege sig mot hostelet för att hämta packningen. Tåget mot florence skulle gå 17.40.

Denna dag hamnade vi även i en slags matpsykos. Så här gick det till:

12.00 Vi äter degknyten -> 15.15 äter en glass -> 17.00 gör det högst orimliga beslutet att inte köpa någon mat att ha med på tåget (som skulle vara framme 21.20). Vi hade köpt biljett till 1a klass och hamnade i kupé med tre italenare som uppenbarligen bokat denna klass just för att slippa sådanna som oss. 

Och vad gjorde vi då mot dem? Vi uttryckte högljutt vår aggresion mot att männen tagit våra platser vid fönstret. Vi pratade så högt att killen som försökte skriva ett bröloppstal gav upp (vi har eventuellt förstört ett italenskt brölopp). När den ena killen gick av skrek jag yess (tänkte inte på att yess är ett ord som italenare förstår). Sen råkade vi även slänga en dörr i ansiktet på tjejen när vi skulle av. Då hade vi inte ätit något mer en kula glass på 9 timmar och våra hjärnor hade slutat fungera.

 -> 21.30 fortfarande inte ätit något. Letar efter bussgållsplatsen för att ta oss mot hostelet. Hittar två busstop i fel rikting. Letar i en timme. Får inte hjälp av någon. Turistkontorer är stängt. Tillsist bestämmer jag mig att ringa hostelet. Så jag RINGER och  pratar på ENGELSKA med en OKÄND människa för att få vägbeskrivning (ni som vet hur telefonrädd jag är förstår hur galet detta är). Detta gjorde jag två gånger. För var så borta av hunger att jag knappt förstod vad personen sa under första samtalet. 

Tillsist hittar vi hållplatsen. Som ligger precis utanför tågstationen… Åker till hostelet och lyckas där tillsist ca. 23.00 få i oss en paini. Painigubben (på bilden) var vår räddning.