Titikaka

​Igår åkte vi båt ut på sjön Titikaka. Första stoppet var ett par flytande öar som kontinuerligt byggs av ett speciellt sorts vass och dess rötter, som flyter vid vattenytan. De kallas Uros.

Här var allting byggt av vass. Husen, båtarna och sittplatserna. De till och med åt vassens nedersta del. ( Den smakade typ ingenting och hade texturen av porös selleri. )

Efter de flytande öarna, (det fanns massor) så begav vi oss vidare mot Amantani, vilken var ön vi skulle sova över på.

Vägen dit var guppig i många avseenden, å ena sidan för att flodbåten vi åkte i verkade vara rundbottnad och helt sakna köl. Å andra sidan för att vi blev skeptiska när vi fick reda på att det skulle vara någon form av fest på ön, då alla turister skulle klä ut sig i traditionella kläder.

Vår oro lade sig dock strax efter att vi och två andra blivit upphämtade av Hubert, pappan i familjen vi skulle sova hos. De var jättegulliga hade två döttrar och ett litet gulligt hus byggt i lerbrickor (adobe, vet inte vad det heter på svenska).  

Vi fick lunch bestående av quinoasoppa, bröd, asmycket potatis och ost hos familjen, lämnade våra saker på rummet tittade runt en stund utanför, köpte ett par vantar som mamman i huset stickat och vilade oss en stund. 

Klockan fem så begav vi oss tillsammans med den övriga gruppen upp på öns högsts punkt, som enligt utsago ska ha varit på över 4000 meters höjd.

( Han passade på att tvinna garn på en trissa medan han gick. )

 Det tog typ en timme och kändes tämligen meningslöst att gå upp dock, eftersom att det på toppen visade sig att detta enbart var för att titta på solnedgången. Fint var det dock ändå! Något som också var fränt var att jag fick se norra halvklotets stjärnhimmel för första gången.
Efter solnedgången så vandrade vi nedåt i mörkret med ficklampor och möttes upp av den äldsta dottern i familjen. Tur var det, för vi var relativt säkra på att vi skulle hitta tillbaka själva, men det hade vart riktigt svårt i brist på någon som helst gatubelysning.

Vi fick middag, bestående av ris och grönsaker, gav familjen ett par paket med lite ris och pasta ( man skulle ta med det som present ), sedan var det dags för den där festen som det talats om. Vi sade att vi inte vill klä ut oss men kunde följa med en stund och titta på spektaklet. Det visade sig när vi kom dit att det iallafall var ett par stycken till som inte klätt ut sig.

I den här lilla kommunens samlingssal där festen var, så satt det två personer i ett hörn och sålde dricka. Det var typ hälften lokalbefolkning, hälften turister, ett galet band och ganska gemytlig stämning ändå.

Efter typ en timme så vandrade vi hemåt, igen med pappan i familjen som vägvisare. Vi drog på oss ylleunderställ, kröp ner under de tre alpaca-filtarna och somnade i hopp om att inte frysa.

Efter en god natts sömn så blev vi väckta klockan 06.30 och fick frukost ganska omgående. Efteråt sade vi hejdå till familjen och blev följda av pappan till bryggan där vår grupps båt väntade, sad adjö till honom och åkte iväg mot nästa ö.

På Amantani så bodde det typ 4000 människor i tio olika bosättningar. De verkade hjälpas åt med det mesta och hade ett litet torg som de delade på. Något som var häftigt var att hela öns markareal vsr uppodlat. Inte någonstans fanns det något som inte var trädgård eller betes/odlingsmark. Dessutom har de ett system som gör att turisterna inkvarteras i olika bosättningar varje gång. Vilket innebär att de får lugn och ro emellanåt, samt att alla på ön har samma möjligheter för att vinna på turismen. Det var rätt trevligt att se att turismen intr verkar ha präglat ön så mycket, utan mer bidragit till en bättre vardag för de boende.

Nästa ö, Taquila, som var den sista vi skulle besöka på Titikaka hade ganska nyligen blivit UNESCOmärkt. Vi vet inte riktigt varför, men antagligen för att deras kultur var rätt särpräglad. De hade för det första inga bärdjur, var 2000 människor och det mesta kretsade kring textilier.

På den här ön så stickar alla män som bor där mössor till sig själva, de här mössorna signalerar om de är gift, ogifta eller sitter i ledningen för ön. De förstnämda hade helröda mössor, de andra hälften vit, hälften röd och ledarna hade en liten färgglad mössa med en svart hatt ovanpå.

( Vi var lite dåliga på att ta bilder för vi var trötta, men här är en mössman.)

Om man var ogift så var man i öns ögon menlös, vi tyckte lite synd om mannen som blev pekad på av guiden när han förklarade detta.

När de gifter sig så ska de sy ett bälte av sin frus hår, deras fru ska sy ett annat bälte att ha över hårbältet och vid själva giftermålet är det enda de ska göra att sitta stilla och inte görs någonting alls, inte ens sova, under tre dygn. Som grädde på moset så ska kvinnan ha lika många kjolar på sig som hon är år gammal, de här kjolarna måste mannen sy.
Vi vandrade runt lite på ön och fick berättat för oss allt det jag skrev ovan. Sedan fick vi lite mat; quinoasoppa, fisk med potatis och ris ( de verkar gilla att blanda det här ) och lite te gjort på citronmynta. Sedan satte vi oss på den drygt tre timmar långa båtresan hemåt. ( På båten skrev jag det här inlägget. Och tog den här fantastiska bilden: )