Incaleden

​Idag var det dags för incaleden, 03.30 ringde klockan och 04 var vi på väg i taxi mot Ollantaytambo, därifrån tåget mot Machu Picchu går. Väl framme efter två timmars åkande fick vi vänta en liten stund i ett kallt väntrum bland hemlösa hundar och förväntansfulla turister. 

Vi hoppade på tåget, som såg väldigt fint ut, men när det startade så krängde det fram och tillbaka så att inte ens tågpersonalen kunde stå upp. Lite lyxigt var att vi fick kaffe medan vi åkte.

Mor såg seriös ut.

Efter en minst sagt skumpig resa med igenimmade fönster och sovande amerikaner så hoppade vi av tåget vid km 104. Till synes var det mitt ute i skogen, men vår guide fanns där och väntade på oss. Ett gäng till hoppade av tåget som såg betydligt mer sportiga ut än vi i våra jeans och t-shirts. Nördar.

Här har vi gått av tåget.

I början gick det bra att vandra, men i takt med att höjden ökade och bredden på stigen minskade så blev mamma mer och mer rädd. Efter ett tag kröp hon i backar, fick hålla hand med guiden och jag fick bära hennes ryggsäck.  Men framåt kom vi.

På vägen fanns en massa incaruiner.

…som mamma kröp uppför.

Efter nästan 7 timmars vandring nådde vi vårt slutmål, solens port, utsiktspunkten från vilken man först ser Machu Piccchu. Det var svårt att ta bilder på mamma och vice versa eftersom hon klämde sig fast vid närmsta sten och vägrade gå nära stupen.

På kvällen nu så fick vi middag med guiden och han berättade om morgondagen. Restaurangen var rätt mysig och inte lika iskall som de vi tidigare ätit på. jag testade även en lokal öl som var helt ok!

Hotellet vi var inkvarterade på i den lilla staden Aguas Calientes var kanske inte det bästa, men sov gjorde vi. Trots att de både borrade och hamrade någonstans i byggnaden.