Himmelens port och helvetets kö
Vi hade kallt väntat med 3 timmars köande imorse när vi begav oss mot Tianmenbergets linbana. Mycket riktigt tornade en gigantisk kö upp sig framför oss när vi klev ur taxin. Som tur var kom två unga tjejer från en turistbyrå fram till oss och bad oss fylla i en blankett. De berättade även att det fanns ett annat lite krångligare alternativ att ta sig upp till toppen. Yess tänkte vi, för i Kina är alltid den svåra vägen den bättre vägen.
Så utan att alls behöva stå i kö så tog vi en buss till en parkering nedanför berget. Där bytte vi till en ny buss som slingrade sig uppåt i en halvtimme.
Sen var vi framme vid det berömda hålet i berget ”heavens gate”, som tydligen är ett geologiskt under. Det ser onkeligen dramatiskt ut iallafall. Här poserade vi även till en del foton. Bland annat jag tillsammans med en liten pojke med ren-hatt. Jag kramade om honom lite vilket mamman som tog fotot tyckte var super kul. Lovar dock att ungen ser livrädd ut på kortet.
Vandringen upp till himmelens port var jobbig. Det var superbrant och kvinnor med högklackat klamrade sig fast i räckena. Jag vågade inte titta bakåt för var rädd att få svindel.
Sen åkte vi rulltrappor genom berget. 7 stycken!! De var superlånga dessutom.
Först efter detta var vi alltså uppe på toppen (det icke svåra alternativet var alltså att ta linbanan hit). Vi tog ett varv runt berget och gick i gångar som hängde ut vid sidan av berget. Det var mycket vackert men vi föredrar nationalparken vi spenderat de tidigare dagarna i. Heavens gate var faktiskt det coolaste med berget.
Runt fyra började vi köa till linbanan ner. Det var värre än att köa till en kent-konsert, jag försökte lyssna på en podcast men var svårt att stänga ute kaoset. Kön bestod i fyra separata kösystem (ni vet sådana där stålgrejer på Liseberg där man går runt runt). Och när man kommit fram till slutet av ett kösystem stod en vakt som släppte igenom ett visst antal människor till nästa system. Varje gång vakten släppte förbi människor och kön kom i rörelse blev det jubel. Det blev även kaos för att de som släpptes igenom sprang som galningar till nästa system.
Vi fick köa i 2 timmar och 17 minuter. Eftersom vi hade tråkigt räknade vi ut hur många människor linabanan tog per tidsenhet och vet därför nu när vi vet tiden vi fick vänta att det från början var cirka 2600 människor före oss i kön.
Till sist var det iallafall vår tur att åka Asiens längsta linbana (7km). Vi fick sällskap av bland annat en mamma med en dotter på kanske 1år. Hon skrek som en galning hela tiden och slingrade sig som en orm i mammans famn. Förutom det var linbanan ganska smärtfri (inte alls läskig som Huashan). Det var dock dramatiskt när killen jämte mig somnade och tappade sin mobil som var supernära att trilla igenom en springa i golvet.
När vi kommit ner promenerade vi till samma restaurang som vi besökte igår. Vi beställde in en hot pot på biff, en auberginegryta och någon slags kål. Dessutom fick vi veta att vattenmelonen var gratis!!! Allt var fantastiskt och personalen tyckte det var kul att vi kom tillbaka. Älskar de här mysiga, rätt vardagliga restauranger med runda bord och glasskivor som man snurrar på. Familjerna beställer in rätt efter rätt. Och det finns absolut inget bordsskick (vilket som jag älskar för då kan jag kladda bäst jag vill).
Imorgon drar vi vidare till vårat tredje stop i provinsen Hunan. Hejdå vackra Zhangjiajie.
