Huashan (华山)
Igår var det dags för att ta sig an ett av Kinas stora berg, 华山,vilket kan översättas Kinas berg eller blommigt berg, lite vad man själv föredrar!
Vi vaknade tyvärr lite sent, så vi var rätt så tjuriga när vi inte kom iväg förrän med niobussen mot berget. Resan var en process i sig, först två timmar på en buss som försökte få folk att gå med nån guidegrupp ett hotell anordnade. Så de stannade bokstavligen i hotellets foajé.
Vi lyckades fly och gick 2 kilometer längsmed landsväg för att komma till den officiella anläggningen. Vi insåg för sent att vi borde ha tagit en taxi, det var ju mitt på dagen och i princip klarblå himmel. Varmt.
I vilket fall tog vi oss fram, stod i kö, fick biljetter till en buss och till entrén, stod i kö lite till och fick åka buss en halvtimme längs serpentinvägar upp till linbanestationen. Eftersom det både tagit längre tid än vi trott och vi inte ätit något så slängde vi lite tjurigt i oss de dyraste snabbnudlar vi någonsin ätit. (15¥/styck!!!).
När vi såg linbanan fick vi ångest både två och var tvungna att fundera över våra liv ett tag innan vi till slut köpte tur/returbiljetter och tog oss upp mot en till kö. Efter femton minuters köande hoppade vi och sex nervösa kinesiska turister in i en kabin och påbörjade färden uppåt.
Lina var rädd, jag var rädd och när jag såg de två kinesiska tjejernas ansiktsuttryck framför mig blev jag ännu mer nervös. Vi satt baklänges och de såg alls stup innan vi såg de. Jag påpekade det här på kinesiska, ”我看到你的脸就很怕”. Vilket naturligtvis fick resultera i en ursäkt. Då jag råkat säga att hennes ansikte gör mig rädd. Inte hennes ansiktsuttryck … Saker som händer.
Det var jäkligt läskigt, lite kul. Precis när kabinen jobbat sig upp till en hög klippa så bara försvann marken under en och ersattes av ett stup istället.
Allt som allt så tog det 20 minuter att åka upp. Vi var uppe typ fyra och tyckte lite synd om oss själva för att vi inte skulle få så mycket tid uppe på berget. Menmen, vi begav oss ändå mot den högsta toppen. (Typ 2308 meter tror jag den var)
Sista bussen till Xi’an gick 19 och vi insåg när vi köade för att komma med bussen tillbaka till turistcentrum att vi hade väldigt ont om tid. Som tur var släppte dock busschauffören av oss i närheten av den andra bussen så att vi kunde springa dit. Väl på den nya bussen var vi kaxiga och tänkte ”vi åker efter rusningstid, vad kan gå fel?”. Vi räknade därför iskallt med att vara framme 21 i Xi’an och därmed ha tid att gå till muslimska kvarteren. Eftersom vi var så hungriga fantiserade vi om all mat vi skulle äta när vi kom fram. Ironiskt nog fastnade vår buss i trafikkaos, vi kom fram 23, alla restauranger stängda och vi fick äta snabbnudlar i sängen. Typiskt.
