Shanxi
Gissa vilka som var nära att missa sin tour-buss imorse? Vi såklart. Hade bokat en dagstur med ett annat hostel och självklart var vi superlångsamma när vi åt våra frukostnudlar. Som tur var hade de inte åkt än när vi kom inspringande på hostelet 10 minuter för sent. Så vi + 4 kinesiska turister och en chaufför gav oss iväg mot provinsen Shanxis landsbyggd.
Första stoppet var Wangs courtyard. När vi parkerat bråkade chauffören och de övriga om vem som skulle försöka prata med oss (ingen kunde engelska). Tillslut var det en tonårskille som mumlandes förklarade att vi skulle mötas vid bilen igen om två timmar.
Wang family courtyard är ett residens från Qin-tiden. Det innehåller 123 liknande innegårdar där wang-familjen strosade runt förr i tiden. Området är mycket välbevarat, fullt med små stenstatyer och konstiga små rum.
Jag poserade med en drake.
Det var förbjudet att spotta.
Vi gick längs ännu en mur, gick vilse bland innegårdarna och tog en fikapaus. Eftersom vi i princip var de enda västerlänningarna bland besökarna var det mycket smygfotografering och ”hello”-ande. Vid ett tillfälle gick vi med på att ställa upp på ett foto och efter det utbröt tumult. Nu när de insett att vi tyckte det var okej ville alla ha en bild. Det blev så hetsigt att jag höll på att trilla men några tanter fångade upp mig. När vi tagit bild med ett par familjer flydde vi för våra liv.
Klockan 14 bytte vi bil eftersom att de i vår ursprungliga grupp skulle till en annan destination. Så vi + 4 andra kinesiska turister och en chaufför begav oss mot Zhangbi underground castle.
Denna plats består av ett 1400 år gammalt försvarstunnelssystem som Sui-dynastin byggt utifall Tang-dynastin skulle anfalla. Det gjorde de inte.
I Lonely planet står det att man ej får gå in utan guide men vi tillsammans med två kinesiska studenter travade in på egen hand. Det var små gångar med ljus samt små rum som använts som sovrum och liknande. Jag var självklart den i gruppen som först började få panik (är inte direkt förtjust i att vara under marken). Men Johan höll mig i handen och sa att det säkert inte var långt kvar så jag lugnande mig. Efter 10 minuter när vi fortfarande inte kommit ut (eller mött några andra människor) började en av de kinesiska tjejerna få panik. Efter 20 minuter hade även Johan och den äldre av tjejerna panik. Det hela slutade med att vi fyra sprang som galningar genom tunnlarna. Jag skrikandes”I’m scared, I’m scared”. En av kinesiskorna svarandes ”Don’t be afraid beautiful girl. You got a boyfriend”. Ja som om Johan hade kunnat rädda mig om ljusen slocknade eller tunneln rasade… Efter 30min mötte vi iallafall ljuset. Nu i efterhand har jag läst att vi var nere 26m under marken och gick i 1.5km(vi gick även fel några gånger). Hade aldrig gått ner där om jag hade den informationen men det är helt klart ett minne för livet att ha lagt 30 spänn på att springa skrikandes genom en kinesisk försvarstunnel.
När vi kommit upp till ytan vandrade vi runt i den lilla byn Zhangbi cun med hjärtat fortfarande i halsgropen innan vi gick tillbaka i bilen.
Tillbaka i Pingyao besökte vi temple of the city gods. Ett gammalt buddhistiskt tempel med stenstatyer och rökelse. Hemskt vackert.
På kvällen åt vi middag på en liten restaurang vi spanat in kvällen innan. Stället ser väldigt bohemiskt stildäkert ut men om det är en lyckosam slump eller medvetet är dock ett frågetecken.
När man tryckte på denna maskin ramlade ätpinnar ur den.
Vi åt Pingyaobiff, dumplings och några söta brödbullar som är en specialitet här. Allt var fantastiskt.
Sen promenerade vi runt i natten och jag köpte en solfjäder med pandor på.
