Venedig->Ljubljana

Nattens upplevelse var tudelad.  Vi sov som grisar, men vi väcktes av fulla britter klockan fem. Vi somnade dock om och lyckades ta oss upp 7.30 som planerat.
Att lämna Venedig på morgonen var magiskt,  magiskt svettigt.
Dagens första resa efter båtresan från vandrarhemmet var till Trieste. Resan var inte jättevacker förrän precis på slutet. Men vi hade två tekakor och en liter vatten att dela på, så vi överlevde.

I Trieste började de riktigt äventyrliga sakerna att hända. En galen italienska skrek och visade oss åt fel håll när vi sökte efter busshållplatsen. Vi hade planerat att ta oss över gränsen in i Slovenien , till Sezana förbatt därifrån åka tåg till Divaca och senare Ljubljana. Vad vi däremot inte planerat var att detta skulle ske på en lördag då nästan inga tåg gick.
Efter många om och men tog vi oss i alla fall på en buss & hamnade i Sezana, där skulle vi dock få vänta på ett tåg i två timmar och inte hinna till Divaca som tänkt. Magiskt nog, i enlighet med morgonen så råkade vi gå in på ett hotell där kvinnan i lobbyn direkt ringde en taxi till oss.

Taximannen som dök upp efter fem minuter i en rostig Mercedes med en massa leksaker som prydnad i bilen såg själv ut som något direkt hämtat ur en serietidning. Hans smått overkliga uppsyn fick oss att släppa alla rädslor vi haft om taxichaufförer och vi satte iväg på en 15-minutersfärd i taxin. Han var trevlig, eller han pratade inte engelska, men han hatade fortkörare (för han fnyste åt dem), han höll med om att det var en varm dag ( hade något på Slovenska som lät som ”kall dag” & torkade sig i pannan, dessutom vägrade han ta emot dricks och gav istället mig för mycket tillbaka & såg allmänt asglad ut.

Vår tur fortsatte med att 1 av de 3 säkerhetsskåpen på Divaca var tomma & att vi dessutom fick växla pengar till de med en stationsgubbe som verkade gilla att ha något att göra.

Vi fick vänta ett tag på skytteln till grottorna, men den gick som planerat och vi äntrade grottorna för 100 riksdaler, som äkta studenter.

Grottorna var bland det fränaste vi sett, vi kände oss som hobbitar där vi gick på led efter den Slovenska kvinna som fick agera Gandalf i våra ögon. Att återge grottan i ord förmår jag inte riktigt, och i bild kan jag ej eftersom man inte fick fota. Den beskrivning som gör det mest rättvisa framför en skärm är nog en googling iförd 3d-glasögon.

Ute ur grottan & smått stressade eftersom vi ville hinna med det tidiga tåget tänkte vi springa till skyttelbussen, men självklart hade den slutat gå. Så istället bestyckade vi oss med en karta, knapphändig information om vägen & en pizzabit i magen. En timme skulle det ta om man gick genom skogen,  i informationen sade de 45 minuter och för oss tog det 30. Svettiga hämtade vi ut grejerna ur skåpen på stationen & ställde oss vid spåren. Ingen info om någonting någonstans. Som tur var satt det en man i stationsbyggnaden vars enda syfte verkade vara att berätta för turister att tågen inte gick och att ersättningsbuss skulle komma. Kom gjorde den, fastnade i bilkö på slovenska landsbygden gjorde den också. Som tur var höll en brasiliansk heavy metal-snubbe oss underhållna.

I vilket fall kom vi till Ljubljana 21.30 & hittade direkt allt vi saknat i tidigare städer. Det vill säga spätkaufs & bankomater. Nu ska vi käka falafel.

Sammanfattning: tåg(2timmar)->buss(30min)->taxi(15min)->skyttelbuss(5min)->grottgång(2timmar)->jogging(3km)->buss(3timmar)

/Johan, som skrev det här. Även om det står Lina där ->